Här med förklarar jag försoffandet....

.... för avslutat! Semestern är snart slut och kroppen skriker. Det gör ont, det ömmar, det är jobbigt. Det här måste jag ha i minnet i framtiden. Jag kan inte leva så här, lite ner, mer upp, lite ner, mer upp osv.

Maken har lovat att coacha mig och jag har lovat att lyssna och göra som han säger.

Har blivit utmand av en nätvän på ett äventyr om ett år... det ska jag fixa! Men jag håller det lite halvt om halvt hemligt än... vet inte hur mycket öppen hon är med det än... det är så nytt. Har laddat på tåget mellan Stockholm-Göteborg-Stockholm med tidningar och tänkande. Det här ska gå... det är ett år kvar... ett större mål har jag när jag fyller 40 och dit är det 4 år. Då ska jag vara i toppform på alla sätt och vis, och jag tar en sak i taget. Ska staka ut vägen dit.

Vikten kommer att komma den med, men jag ska inte väga mig veckovis, en gång i månaden max, jag blir för stressad annars och lägger av efter en kort tid.

Jag vet att jag kan. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag kan.